På torsdag fyller Café Opera 30 år. Under de trettio åren som Café Opera funnits har jag arbetat där i tio år. Till och från. För tio år sedan fick jag min inbjudan till 20 års festen via en annons i Dagens Nyheter. När 25-årsfesten begav sig satt jag i ledningsgruppen för nattklubben och var givetvis där själv.
Till 30 årskalaset är jag inte inbjuden. Micke Trygg som arbetat som barchef på Café Opera under fem-sex år och så sent som för en månad sedan arrangerade Café Opera Trophy har inte heller fått någon inbjudan till festen.
I den första omgången jag arbetade där skapade jag, Spiken, Micke Ek och Shassen (mfl) uteserveringen. Innan var det bara en restaurangdel som stängde när kockarna packat ihop sina grytor. Idag är det ett av sommarsveriges säkraste festställen. Dåtidens intimitet med vip-brickor på bardisken har till dags datum utvidgats allteftersom succén fortsatt år efter år. Och det är ju fortfarande otroligt bra, bara lite mer opersonligt…
Och det är ju ingen nyhet att jag och min bästa vän Alex under drygt tre och ett halvt år drev onsdagarna på Café Opera. Framgången var total och vi satte en helt ny standard för hur man arbetar och planerar in kvällar på en nattklubb. Under denna tid omsatte nattklubben enorma pengar på onsdagarna, fullt jämförbara med helgkvällarna. Och hade vi EN dålig kväll kunde man räkna med ett samtal från chefen i stort sett innan man gått och lagt sig. Det va tider det. Otroligt roligt var det i alla fall - för det gick för det mesta riktigt bra.
Nu lever jag inte på gamla meriter utan tar stadiga steg framåt. Jag har lärt mig vad jag är bra på och framförallt så har jag lärt mig vad jag är mindre bra på. Att jag inte fått en inbjudan kanske inte är så konstigt, då jag alltid sagt vad jag tycker. Men att man glömmer bort Micke Trygg är tamejfan ett grovt tjänstefel. Men så har det alltid varit på Café Opera. Men egentligen glömmer man inte helt och hållet. Utan man tränger bara undan obekvämligheter likt en städerska sopar in smuts under mattan. Och ibland är man tvungen att lyfta lite extra på foten för att inte snubbla. Men det är de bara vana vid…
Att Café Opera de senaste åren gjort mindre och mindre väsen av sig som ett stekhett alternativ i stockholmsnatten är ingen nyhet. Den nya generationen har helt enkelt haft svårt att ta till sig gamla och mossiga idéer. Personligen tror jag att det krävs ett nytt tänkande från grunden och någon som ser på verksamheten med helt nya ögon. Visst. Man har mycket kompetent personal. Men utifrån sett tycks det som de saknar saknar självförtroende och stolthet.
Bartender- och discjockeytävlingar i all ära. Men det är inte det som håller en verksamhet på fötterna. Det måste skapas ett buzz. Något man inte vill missa. Nu dränker man istället tilltänkta gäster med information via E-mail, Facebook och Finest så att varje kväll låter som om det är VM-final i krogutgång. Någon kallade det en gång i tiden att ropar man på vargen så… ja, du kan resten själv.
När nu sommaren är slut och uteserveringarna packats ihop stundar ännu svårare tider för nattklubbarna i Stockholm. En sak är dock tvärsäker. Café Opera kommer alltid att finnas kvar. Både i mitt hjärta och i Kungsträdgården.
Grattis!
Inlägg
