Det vita ljuset...

Var ska jag börja?

Gårdagen startade i ett lugnt tempo. Vi åt lite frukost hemma hos Lasse, Sivonne, Andreas, Sara och Basse. Peter Eriksson med familj är också härnere. Det hade ju blivit lite halvsent kvällen innan så vi begav oss till Time. En strand som låg lite halvt i lä här på Antiparos. Vi hade börjat dagen med att dyka lite bland vågorna på Sunsetstranden. Men det blåste alldeles för mycket för att det skulle vara bekvämt. Vi låg på Time ett par tre timmar och käkade lite lunch. Jag och Andreas åt en ganska medioker Chili Con Carne. So far so good.

Tillbaks till hotellet, duschade lite och gick ner på Nautica Café i bottenvåningenpå mitt hotell. Drack en frappe och läste lite nyheter på datorn. Sen tog jag moppen och åkte bort till Andreas. Mötte dom utanför deras hus och de var på väg till Livadi Beach för att bada. En ganska långgrund strand som har lite högre vågor. Och vi tyckte det skulle vara roligt.

Väl där parkade vi mopparna och hoppade i. Skitroligt. Och skönt. Till en början. På ett nafs. Vi pratar max 20 sekunder hade vi dock flutit ganska långt ut. Vi var fem stycken i vattnet och spreds ut fortare än på ett litet ögonblick. Vågorna var väl tre fyra meter höga och jag kände att det här kan bli jobbigt att ta sig in. Basse va ganska nära och jag skrek till honom att jag kommer att behöva hjälp. Men vi gled ifrån varandra. Andreas va relativt nära och jag skrek åt honom att jag behövde hjälp. Han kom och puttade på mig ett tag. Sen försvann han. I efterhand visade det sig att han tappat båda linserna och då ser han typ tre fyra decimeter, max. Sen gick allt jävligt fort. Eller långsamt. Plaskade som en fisk på bar mark och kom ingenstans. Jag började svälja vatten och ljuset blev allt starkare. Det sista jag kommer ihåg från vattnet är att Basse säger åt mig att han bottnar. Jag stack ner tån och kände botten. Precis när tån känner sanden kommer en jättevåg och jag tappar mer eller mindre medvetandet. Vaknar till liv av att jag ligger i vattnet inne på stranden. Tio meter med från fast mark. Jag öppnar ögonen. Men precis allt är vitt. Inga konturer. Bara ett starkt ljus. Jag kan inte röra en kroppsdel. Efter ett tag hör jag lite röster. Som om de står två rum bort i en lägenhet.

Efter en halvtimme kommer Lasse och Perter med bilen och kör mig till den lilla husläkarmottagningen. I bilen spyr jag upp fem sex liter saltvatten. Kan fortfarande knappt röra mig. På mottagningen får jag dropp och en iskall Coca Cola av Sivonne.

Sen blir det ambulans. Färja över till Paros. Och transport till akuten. Här kan jag fortsätta och berätta vad som hände i ett par stycken men jag skiter idet. Ingen upphetsande läsning direkt.. Men jag har fått dropp från tre olika flaskor hela natten.

Vid halvtvå på eftermiddagen kommer doktorn, han sa att jag va stark som en oxe och hade aldrig överlevt utan den grundkondition som döljer sig någonstans bakom min 'lilla' mage och alla rökning. Alla prover visade perfekta värden. Röntgenbilderna visade inga spår av vatten i lungorna idag. Och nu när jag skriver detta känns det som jag har varit på gymmet i fem timmar och gått för max. Det sköna någonstans är att jag var relativt klar i huvudet från ambulansfärden och framåt.

En sak är säker. Jag kan tacka Sebastian 'Basse' Ekman och Andreas för att jag lever. Hur kan man någonsin återbetala en sådan sak?

Såhär, ganska prick 24 timmar efter allt har hänt så känns det skönt, inte bara att vara vid livet, utan även kunna prata med dom som verkligen var med. Ingen inne vid stranden förstod hur allvarlig situationen verkligen var där ute.

Det klaraste minnet är egentligen när min kropp slutade att fungera. Allt la av på en signal från hjärnan. Jag rörde ingenting, mer än att försöka hålla huvudet över ytan, enligt de som kollade. Och jag kan nu relatera till hur det gar till nar en person drunknar. Man sprattlar inte ihjäl sig. Kroppen lägger helt enkelt av att fungera av utmattning. Den enda tanken som snurrade under hela tiden allt utspelade sig till att jag tuppade av var bara en enda sak.

'Hjälp'


PS. Bilden ovanför är tagen från stranden av Lasse Kristianssons son, Ludde, som inte badade med oss andra. Om du klickar på bilden ser du ganska långt ut hur Andreas är precis bakom mig och hjälper mig in.