Eftertankar

Det du kan läsa i nästa inlägg (eller om du redan läst det) är egentligen helt sjukt. Det är i stort sett omöjligt att förmedla hur nära jag verkligen var att dö. Och nu när vi alla som var med om allt som hände kan jag knappt fatta att det var jag som höll på att trilla dit. Vi snackar en våg eller kanske tio sekunder till i vattnet. Då hade det varit över. Finito. Begravning.

En sak är säker. Basse fick sådana superkrafter man kan läsa i tidningar och han gav sig inte för än jag va på säker mark. Hade han gett upp hade jag drunknat. Så enkelt är det.

Hur hanterar man en sån här situation?

Jag upplever att det är skönt att snacka med dom som va med. Men det kommer att komma tillfällen när jag måste förklara vad som hänt för människor som aldrig kommer kunna sätta sig in i den här situation till etthundra procent. Därför måste det här bearbetas med professionell hjälp. Så är det och så kommer det att bli. Annars kommer det gå åt helvete…

…med besked.