Ursäkta. Har jag missat något?
Vad är det som håller på att hända med klubblivet i Stockholm? Har tåget gått? Har de som fattar något slutat bry sig? Är de som engagerar sig i sitt jobb ödmjuka till situationen så till den grad att de inte har några gäster? Jag vet inte. Men en sak är toksäker. Stockholm har blivit kallt.
Började kvällen i Idolsoffan här hemma. Borde kanske stannat kvar. Chillat. Dragit en Tarzan. Garvat. Men.
Började kvällen i Idolsoffan här hemma. Borde kanske stannat kvar. Chillat. Dragit en Tarzan. Garvat. Men.
Istället…
Mötte jag upp Micke Trygg med sällskap på nya Supper (gamla Peacock) för en drink. Mina fd kollegor äger och driver stället. Baren är överfylld av blommor med lyckönskningar från diverse ryggdunkare. Själv var jag inte inbjuden till premiären utan gick alltså dit ikväll för att önska lycka till och supporta lite. Vad möts man av?
Det första vi möts av är en rörmokarfirma som har personalfest som står och jämför tatueringar. De tar upp mer än halva baren så vi tvingas ställa oss på sidan av baren. Under en högtalare som spelar så otroligt hög musik med spansk ragga- och latinostressad musik, så att inte ens den mest påtända snubben på La Isla kunna ta det lugnt. Omöjligt att prata med varandra. Och kall stämning. Tack vare rörkillarna.
Vi stannar i högst 30 minuter. Går vidare till den nya schlagerbaren bredvid Labbet. Klockan är knappt halvett och det är inte mer än 20 pers där. DJn har pannband och shorts. Hej då.
Upp till V. Klockan är max 01.00. Och här snackar vi Stockholms hetaste klubb. Jag skulle uppskatta besökarna till max 175 pers. Max. Tom Bola kämpar på. Rebecca är som vanligt för stressad för att hälsa. Ahlbom är i New York och Uffe är som bekant inte kvar.
Tryggen & Malin går hem. Jag hookar vidare med Mathias och denna bloggs länkfavorit, Ida. Och Karin. Från Stureplan.se. Vi går till Ambassadeur.
På Ambassadeur har man gått ut med att David Pirzadeh, Alex Moreno och Tom Bola (han jag precis sett spela på V) ska spela. En laguppställning du skulle kunna fylla vilket golv som helst på i Sverige.
Men inte i Stockholm.
Vi stannar en halvtimme. Sen går vi vidare. Det va verkligen helt tomt bland borden (inte en enda gäst). Och i baren va de glest. Musiken va bra. Och det borde vara mer folk här, är min tanke. Men något har gått snett…
Vidare till SpyBar.
Helt knökfullt. Att ta sig in i det sk gubbrummet krävde kvällens största ansträngning. Temat var 1994. Bara musik från det årtalet med andra ord. Blandningen va enorm. Och magiskt bra. Bra Gustav.
Här sköt mina vänner ut sig i omloppsbana. Smög iväg själv till Solidaritet. Och här möts jag av kvällens största besvikelse. Mycket folk. Bra musik. Men ingen volym på uteserveringen. Vi pratar inte ens bakgrundsvolym, utan ett diskantstörande väsande som fick mig att gå in. DJbåset flyttat och en Eddy Cabrera och SebbeJak i gasform. No further comments your honor...
Ska de lyckas med att flytta in publiken från uteserveringen till innebaren på övervåningen på Solidaritet så har de ett hästjobb framför sig. Hela charmen liksom borta. Kanske kan var läge att flytta ner kvalitén i källaren?
Gick vidare till höstens största komet på kroghimlen. Hells Kitchen.
Komma in här är som att trampa ett par år bakåt i tiden. Knökfullt. Det tar minst tio minuter att beställa i baren. 'Miami' med Will Smith i högtalarna. Här blir jag tyvärr inte långvarig. Det är helt enkelt för mycket folk. De flesta står och väntar på partyt ska börja - ser det ut som. En hel del specialinbjudna tjejer i minimal klädsel kollar snett på, i stort sett alla, snubbar utan skumpaflaskor. Stämningen är inte på topp känner jag efter ett tag.
Det här va inte min grej.
Om jag låter bitter - så stämmer det inte med mitt sinnesmod. Jag är bara otroligt besviken på att fingertoppskänslan försvunnit.
Jag menar. Det kan inte vara lätt att låta folk ha roligt i ett land där till och med gästspelande fotbollsspelare betalar högre skatt än en verkställande direktör för ett börsnoterat företag. Staten vill inte att vi ska ha roligt. Och på något jävla sätt har krogägarna varit tvungna att följa deras fotspår för att inte bli av med sitt serveringstillstånd.
Tacka vet jag 1994…
PS. Ursäkta eventuella stavfel. Resten kommer från hjärtat.
Mötte jag upp Micke Trygg med sällskap på nya Supper (gamla Peacock) för en drink. Mina fd kollegor äger och driver stället. Baren är överfylld av blommor med lyckönskningar från diverse ryggdunkare. Själv var jag inte inbjuden till premiären utan gick alltså dit ikväll för att önska lycka till och supporta lite. Vad möts man av?
Det första vi möts av är en rörmokarfirma som har personalfest som står och jämför tatueringar. De tar upp mer än halva baren så vi tvingas ställa oss på sidan av baren. Under en högtalare som spelar så otroligt hög musik med spansk ragga- och latinostressad musik, så att inte ens den mest påtända snubben på La Isla kunna ta det lugnt. Omöjligt att prata med varandra. Och kall stämning. Tack vare rörkillarna.
Vi stannar i högst 30 minuter. Går vidare till den nya schlagerbaren bredvid Labbet. Klockan är knappt halvett och det är inte mer än 20 pers där. DJn har pannband och shorts. Hej då.
Upp till V. Klockan är max 01.00. Och här snackar vi Stockholms hetaste klubb. Jag skulle uppskatta besökarna till max 175 pers. Max. Tom Bola kämpar på. Rebecca är som vanligt för stressad för att hälsa. Ahlbom är i New York och Uffe är som bekant inte kvar.
Tryggen & Malin går hem. Jag hookar vidare med Mathias och denna bloggs länkfavorit, Ida. Och Karin. Från Stureplan.se. Vi går till Ambassadeur.
På Ambassadeur har man gått ut med att David Pirzadeh, Alex Moreno och Tom Bola (han jag precis sett spela på V) ska spela. En laguppställning du skulle kunna fylla vilket golv som helst på i Sverige.
Men inte i Stockholm.
Vi stannar en halvtimme. Sen går vi vidare. Det va verkligen helt tomt bland borden (inte en enda gäst). Och i baren va de glest. Musiken va bra. Och det borde vara mer folk här, är min tanke. Men något har gått snett…
Vidare till SpyBar.
Helt knökfullt. Att ta sig in i det sk gubbrummet krävde kvällens största ansträngning. Temat var 1994. Bara musik från det årtalet med andra ord. Blandningen va enorm. Och magiskt bra. Bra Gustav.
Här sköt mina vänner ut sig i omloppsbana. Smög iväg själv till Solidaritet. Och här möts jag av kvällens största besvikelse. Mycket folk. Bra musik. Men ingen volym på uteserveringen. Vi pratar inte ens bakgrundsvolym, utan ett diskantstörande väsande som fick mig att gå in. DJbåset flyttat och en Eddy Cabrera och SebbeJak i gasform. No further comments your honor...
Ska de lyckas med att flytta in publiken från uteserveringen till innebaren på övervåningen på Solidaritet så har de ett hästjobb framför sig. Hela charmen liksom borta. Kanske kan var läge att flytta ner kvalitén i källaren?
Gick vidare till höstens största komet på kroghimlen. Hells Kitchen.
Komma in här är som att trampa ett par år bakåt i tiden. Knökfullt. Det tar minst tio minuter att beställa i baren. 'Miami' med Will Smith i högtalarna. Här blir jag tyvärr inte långvarig. Det är helt enkelt för mycket folk. De flesta står och väntar på partyt ska börja - ser det ut som. En hel del specialinbjudna tjejer i minimal klädsel kollar snett på, i stort sett alla, snubbar utan skumpaflaskor. Stämningen är inte på topp känner jag efter ett tag.
Det här va inte min grej.
Om jag låter bitter - så stämmer det inte med mitt sinnesmod. Jag är bara otroligt besviken på att fingertoppskänslan försvunnit.
Jag menar. Det kan inte vara lätt att låta folk ha roligt i ett land där till och med gästspelande fotbollsspelare betalar högre skatt än en verkställande direktör för ett börsnoterat företag. Staten vill inte att vi ska ha roligt. Och på något jävla sätt har krogägarna varit tvungna att följa deras fotspår för att inte bli av med sitt serveringstillstånd.
Tacka vet jag 1994…
PS. Ursäkta eventuella stavfel. Resten kommer från hjärtat.
Läs resten av min blogg här.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar