En dåres försvarstal

Min tanke med den här bloggen är inte att sätta avtryck på något sätt. Jag skriver helt enkelt vad jag känner och tycker. På gott och på ont. Hade det inte funnits datorer hade det kanske kunna kallats en dagbok, men nu är det alltså en blogg, som alla som kan svenska kan läsa.

Att gå loss på krogar, förre detta medarbetare, attityder och trender kan givetvis sticka i ögonen på vissa som läser. Det skiter jag egentligen högaktningsfullt i. Det är mina tankar och mina betraktelser. Hade det varit en gammal dagbok hade de inte kunna läsa det överhuvudtaget. Men. Nu är det en blogg och om någon tycker att jag har fel i det jag skriver så får de helt enkelt bevisa motsatsen. Att få mig att ändra åsikt är inte svårt. Jag kan givetvis, precis som alla andra, göra missbedömningar, ha en dålig dag eller helt enkelt fått ett felaktigt intryck.

Det mesta som jag tycker illa om har som oftast med kvalitet att göra. Att genomföra saker utan att tänka efter, före, är ett så vanligt fenomen i dagens snabba takt att många saker (t ex evenemang, fester och annat), som ligger i den sfären jag rör mig i, helt enkelt inte blir och är bra. Och till och med ibland oförsvarbara. Att jag ventilerar det här, i min egen blogg, är min EGNA lilla protest mot att vissa tillåts agera utan tanke. Och på köpet kanske de ändrar sina egna misstag. Som en bonus av de läst mina inlägg.

Utan kreativitet stannar hjärnan. I alla fall min. Jag känner få människor som är så kreativa som jag själv är. Det betyder inte att jag klankar ner på de som är mindre kreativa. Oftast har de egenskaper som jag helt saknar, eller har mindre kunskap om.

Trots alla mina år i den bransch som jag förknippas starkast med ser jag inte mycket som får mig att höja på ögonbrynen idag. Det mesta är gjort. Och det handlar om att vårda sina kunskaper och färdigheter. Utveckla dessa till perfektion. Det är då man skapar sitt eget varumärke, sitt signum. Något man kan skriva under på att man står för alla dagar i veckan.

Som en vän uttryckte sig i telefon häromdagen när vi diskuterade fenomenet att återuppliva gamla Red Room. 'Framgång är färskvara. Att enbart kunna leva på gamla meriter krävs det extraordinära insatser tidigare'. Och ju mer jag tänkt på detta desto mer har det gått upp för mig hur rätt han har. Och jag tillhör absolut inte den extraordinära skaran. Tvärtom.

Jag är glad för att jag har den här bloggen. Att jag kan skriva av mig tycker jag alltså är skönt. Det lättar mitt sinne och får mig att kunna gå vidare. Om det på grund av bloggens offentlighet skapar några fiender här och där så får det helt enkelt vara så. Det tyder ju trots allt på att folk lyssnar på mig och mina åsikter.

Som en direkt respons på mitt tidigare inlägg om Sturecompagniets 20 års fest ringde precis Stephanie Af Klercker och bjöd in mig till kvällen. Jag sa att jag att hoppas de inte gör det med armbågen, utan för att de verkligen vill att jag ska komma. Hon menade på att de glömt bort mig. Fullt acceptabelt. Alla gör fel eller minns dåligt ibland. Så…

Vi ses på Sture ikväll!

Men fy fan för att vara bortglömd...