Eftertanke eller omtanke

Kom precis hem från ett mindre arbetspass. Efter det blev det en mindre lyckad kväll på stan (förutom den stund jag fick träffa Lie). Stockholms alla nattklubbar genomgår just nu en jättekris, i alla fall på torsdagar. Inte ens nattklubbscheferna som speglar sin framgång i bloggar och på beroende sajter (ej oberoende) syns till på sina ställen… Inget nytt under solen direkt...

Nu till en grej som känns så jävla skönt att skriva av sig om…

Något som hände för typ en månad sen ploppade upp till ytan för mig under kvällen. En gemensam bekant gjorde klart för mig hur mycket jag betytt för henne och hennes 'halvbror'.

Så här i efterhand och det snacket hon gav mig - så gör det jävligt ont att ta tag i detta - och det gör lite halvont i en liten (numera förträngd) del av mitt hjärta. Men nu kan jag inte hålla det inom mig längre.

En av min bättre vänner fyllde nyligen jämnt. Stor fest arrangerades för närmare trehundra personer. Jag blev inte inbjuden på hans fest. Kanske inte så konstigt. Han har minst 299 bättre vänner som ger honom mer, än vad jag gör idag. För mig så verkar det vara så det funkar för honom. Trots att jag inte blev inbjuden till den fina gästgivaregården, så skickade jag i alla fall ett SMS och gratulerade på hans fina dag. Precis som du gör när en av dina vänner fyller år.

Han orkade inte ens besvara min enkla och ärliga gratulation med ett tack eller en glad gubbe. Inte ens dagen efter när det lugnat ner sig kom det en reaktion. Det tolkar jag på precis samma sätt som hur han behandlar resten av sitt liv… utan respekt.

För mig finns det alltid en viss tolerans till vad som händer runt omkring mig. Vissa gör fel. Andra glömmer bort. En del är bara förvirrade. Och så vidare. I det här fallet så är det så medvetet gjort och den vänskapen som en gång fanns mellan oss är nu helt bortspolad.

För gott.