Anekdoter

Jag fick ett mail.

Lista dina fem mest älskade klubbar i Stockholm någonsin. Motivera gärna dina val i ett par meningar.

Det här ska publiceras i en tidning framöver. Men jag bjuder redan på mina svar här. Kanske får det konsekvenser att det inte kommer med - men det skiter jag i.

Daily News 1989-90
Gräddan av Stockholm krogelit började samlas vi den här tiden på Daily News i Kungsträdgården. Stonebridge och Denniz Pop levererade förstklassig musik. Jag hade en polare som stod och dansade på precis samma ställe två dagar i veckan i två år. Från det att de skruvade på musiken tills det att de stängde av. När klubben sett sina glansdagar kunde vi konstatera att på just det ställe han dansat på va golvet extra slitet.

Gildas 1992-94
Att komma in här va ingen lätt uppgift. Speciellt inte när Jockso jobbade. Men stämning beskrevs på den tiden som "om-man-är-utomlands". Det var fullt sex dagar i veckan till klockan 05. Och musiken man minns från den tiden är mest Maceo Parker. Om man nu kommer ihåg nåt.

"Hemma hos"
1995
Söndagsklubben på blivande Milliebar. Det va på den tiden alla krogar skulle ha superstora soffor man i stort sett bara kunde ligga i. Söndagarna va bästa kvällen. På den tiden gick krogfolket ut denna kväll. Och lite annat löst folk. Lokalen va kolsvart. Chippe spelade skivor och man drack litervis med Cockspur&Cola och shottade Calavados.

Bondi Café
1996-1999
Nattklubben som bildades av Bo's Bars grundare. Det var här bratkulturen formades i Stockholm. Alla ville vara här. Lokalen som egentligen inte va speciellt speciell hade två våningar. Där nere slog man i stort sett huvudet i taket. Och musiken va så hög att vi fick böta 50.000:- en gång. Jag kommer speciellt ihåg en kväll när filmen Blade hade premiärfest. Wesley Snipes va själv här och han visade oss hur man släcker värmeljus med karatesparkar i spritförrådet.

Café Operas uteservering.
2001-2002
Den sommaren jag Shassen och Micke Ek formade grunden för vad som nuförtiden är en modern klassiker. De första somrarna på uteserveringen hade vi knappt några klagomål på ljudvolymen från grannarna till Madonna kom till stan. Festande på den tiden va något helt annat än det är idag. Och visst kan man sakna det ibland. Men hade man fortsatt i det tempot hade jag inte levt idag. Om jag inte minns fel så somnade DJ John Amatiello i DJ hörnan en kväll. När han jobbade. På avslutningsfesten sabrerade Micke Ek 47 flaskor skumpa och vår bistra dörrvaktschef dansade på bardisken.

Sinners.
När Christos Neo tog över detta halvtomma ställe blev jag hans högra hand. Och DJ. Stockholm saknade ett schysst femställe vi den här tiden och jag och Christos ägnade alla kvällar innan vi öppnade med att besöka i stort sett alla öppna nattklubbar fram till kl 01.00. Resten är historia. Gick man upp i dörren klockan halvtre för att släppa in någon polare stod det femhundra personer och skrek mitt namn för att komma in.